Historik över Harplinge Bivänner (Bf)

Denna historik över biodlarföreningen kallad Harplinge Bivänner har sammanställts 2015 av Göte Johansson för Harplingeboken:

”Flygabi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd och giver det byamän till känna; have ingen våld honom dem förtaga. # — # Hittar man bi å egen bolstad, eller
den han äger lott i; vare hans som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter’.
Ja så skrevs och beslutades det i Byggningabalken 1734 och lagrummet är ännu inte förändrat men man undrar väl vem som blev utan drottning.
Biskötsel är en urgammal näringsgren avsett för att få en sötma i näringstillförseln. Vax togs tillvara som ett formbart ämne vid klockgjutning även som propolis som ett läkemedel. Enl. en tjeckisk
naturläkares undersökning kunde just propolis vara verksamt läkemedel mot inflammationer, klimakteriska besvär, högt blodtryck mm.
Harplinge Bivänner bildades år 1911 och det första protokollet är daterat den 17 april då lokala stadgar antogs. Här hänvisas till Harplingeboken från 1927 där folkskolläraren N.P. Norrgren i
Skintaby kåserat/beskrivit biskötseln och dess pionjärer. Stadgarna har därefter justerats dels med hänsyn till avelsarbetet och dels med materialutvecklingen. Upptagningsområdet var från början
Harplinge/Steninge församlingar. Redan 1922 antecknades det att Hjalmar Larsson i Ugglarp och Alfr. och Karl Johansson i Getinge var medlemmar. Samma år invintrades bisamhällena med ca 3 kg
socker, jämfört med idag 16 – 18 kg per samhälle. Samma höst hade medlemmarna 230 samhällen och av dessa dog 30 under vintern. Året därpå invintrades det 175 samhällen men vintern tog död på
90, alltså 50 %.
1930 begärde skräddaren Julius Viberg 100 kr för att genomgå en kurs om biskötsel. Styrelsen beviljade 75kr ”i den mån han kan vara föreningen till någon nytta”. Nu och framåt finner vi i protokollen ”bigubbar” som titeln på biägare. Folkskolläraren Johan Hambe i Rävinge är från 1931 aktiv i föreningen. Samma år finner vi den första kvinnan som aktiv, Elsa Johansson, Haverdal, som
ingick i ”honungskontrollantkommittén”. Ägaren av Mostorps gård, fru Ester von Braun, var värd vid ett föreningsmöte 1934. Samma år anmäldes Viberg till länsstyrelsen som bitillsyningsman. Detta
uppdrag finns än idag 2015, och Peter Meuller, Steninge, Börje Johansson, Sven Erik Josefsson samt Hans Håkansson samtliga Slöinge, är idag förordnade av länsstyrelsen i Halland.
Svårigheter fanns 1935 då ”yngelrötan” i ganska hög grad var spridd över hela föreningens område.
Då smittorisken är mycket hög kräver bilagen att ett sjukt samhälle skall förintas. Av protokollet framgår vidare att tillsyningsmannen blivit vägrad att fylla sin uppgift ”då di var så sjuka att någon
bot ej kan komma ifråga”. Vid 1936 års årsmöte beslöts bl.a. ”som förut att skänka honung till ålderdomshemmen på julafton i respektive socken”.
Under den kalla vintern 1940 dukade endast 15% av samhällena under. Ett tack hade inkommit från Finland ”över till dem skänkt honung”. Alfr. Viberg övertog ordförandeklubban. Sockerransoneringen var begränsad till 7 kg/samhälle. En sockerkontrollant utsågs vid årsmötet detta år till de som var
ägare till bi. En förteckning över sockerkontrollanter översändes till S.S.A. (Svenska Sockerfabrik AB) i Huddinge enligt åliggande.
1944 arrangerades en biodlardag på Plönninge och medlems-antalet var 53 st. Årsmötet 1946 var förlagt på Hembygdsgården. Det antecknades en rekordlåg honungsskörd till enbart 3 kg /samhälle.
Det kan här nämnas att 17 samhällen hade invintrats i halmkupor, övriga i ramkupor. Det är sista gången halmkupor nämns i protokollen eller i årsberättelserna.
Under sommaren 1948 arrangerades ett studiebesök till Gustavssons biredskapsfabrik iTofta.
Styrelsen ansåg att ett lämpligt kilopris för honungen borde vara 5 kr. Årsmötet kallade O. Olandersson till hedersmedlem. Vid samma tillfälle utlottades 10 st. italienska drottningar till de närvarande medlemmarna. Hugo Mårtensson i Dränggård fick i uppdrag att mottaga honung för bedömning och sockerkontrollanterna utgick då ransoneringen upphört.
Bin har en hårig hud och en skedformad tungspets som användes vid inslickning av blommornas nektar. Hårstråna – om än de är spröda – får blompollen på kroppen som lämnas till pistillen på en
annan blomma som därigenom blir befruktad. Biet är blomtroget, vilket innebär att det flyger från äppleblom till äppleblom, från maskros till maskros osv.
I biodlingens barndom var det framförallt honungen som var åtråvärd. Atlt eftersom forskning fortskridit så visar det sig att tambiet har en särdeles förmåga att befrukta våra odlingslandskap, inte minst frukt, bär, vildblomster och t.ex. raps/rybs. I våra bygder så kom de första rapsfälten under 1950-talet. Rapsen såddes i rader. Blomningen var riklig med vackra guldlysande fält. Biodlarna fick ett stort tillskott av nästan vit krämig honung. Snart visade sig rapsbaggen i fälten med stor skada på skörden. Baggen tillbakahölls av besprutning och en följd därav försvagades bisamhällena. Även vilda insekter decimerades kraftigt. Det var ”katten på råttan och råttan på repet”. Så småningom fick besprutning av rapsfälten begränsas till vissa tider på dygnet liksom förbjudas då rapsblomman slagit ut. Först år 2015 utfärdade EU en lag om förbud mot användning av neonikotinoider (EC No 1107-
2OO7). Resultatet av detta förbud gynnar inte enbart honungsbiets leverne utan även alla pollinerande insekter, till fromma för växternas mångfald. Odlingslandskapet har påtagligt förändrats
sedan Harplinge Bivänner bildades 1911.
Från och med 1950 deltog folkskolläraren och författaren Albert Ohlsson i bivännernas verksamhet.
Medlemsmötena hölls ofta i Föreningshuset då inga inbjudningar kommit från några medlemmar.
Kvibille Gästgivaregård var värd för ett föreningsmöte där det redovisades hur besprutning av rapsfälten med ”preparat”, försvagade bisamhällena. Samma sommar etablerades en studiecirkel i ämnet. BertilJohansson i Steninge förekommer i samtliga protokoll som en kraft inom föreningen,
inte minst som ”drottningodlare” och studiecirkelledare.
Den 21 april 1951 beslöt styrelsen ”en absolut anmälningsplikt om antalet bisamhällen eller avlagda bibostäder till bitillsyningsmannen för bekämpande av sjukdomar”. Karl Sandkvist blev gratulerad på sin 80-årsdag, A Wiberg erhöll riksförbundets medalj i silver för 4O-årigt arbete för biodlingens främjande och vid årsmötet valdes Hugo Mårtensson i Dränggård till ordförande. Bernhard Johanssons i Bokelund bortgång hedrades med en tyst minut. Han var en av de som bildade föreningen 1911.
Länsförbundets årsmöte var 1955 förlagt på lantmannaskolan i Plönninge och detta år arrangerades en utbildning av bitillsyningsmän på samma plats. Årsmötet hölls på Börjes konditori i Harplinge och nu hade även biodlarnas damer inbjudits. Under 1950-talet utsågs en ”sockerkommitté” som hade i
uppgift att för medlemmarnas räkning köpa in socker i parti. 1958 levererade Harplinge lnköpsförening socker i säck för 1,23 kr/kilo. Totalt inköpte föreningen 2500 kg. Året därpå kostade
sockret 1,17 kr/kilo hos samma säljare.
Den 10 april 1960 hölls familjesamkväm med visning av filmerna ”Klöverdam” och ”Binas liv och skötsel”. Samma år invintrade medlemmarna 2O2 samhällen med 13,6 kg socker i genomsnitt per
samhälle. 50-årsfirandet av föreningens bildande hölls den 15 april 1961 på Harplinge värdshus, och vid detta tillfälle dekorerades Erik Martinsson och Gustav R. Karlsson med riksförbundets
hedersnålar. Hedersmedlemmen Harry Paulander underhöll med uppskattade vissånger.
Yngelrötan återkom i några samhällen 1962, varvid beslöts att samtliga samhällen skulle besiktigas inom området oavsett om biägarna var medlemmar eller icke. Av protokollet från årsmötet framgår bl.a. att alla medlemmarna nu hade invintrat 223 samhällen på ramkupor. Paulander valdes till ordförande. Samma år visade Sven Aage Andersen i Halmstad sina kaukasiska bin. Dessa väckte en viss beundran för ”sitt lugn och fromhet”. Det förekommer inte i protokollsanteckningar eller annat att någon medlem anskaffat denna biras.
Kyrkovaktmästaren i Rävinge, lvar Falkström, Ekelund, utnämndes som hedersmedlem. Under åren 1969 – 1970 hade det upptäckts flera samhällen med yngelröta inom området hos icke medlemmar.
Bitillsyningsmännen Jean Nilson, Torsten Johansson och Osvald Bjärnklint hade undersökt mer än 100 bisamhällen och upptäckt 3 nersmittade, varefter 7 bikupor med innehåll har bränts.
I maj månad 1975 hade en medlem blivit anmäld av sin granne till Hälsovårdsnämnden som besvärade sig, med begäran om att biodlarens två samhällen skulle tas bort. Hälsovårdsnämnden
hade inte fattat något beslut i ärendet. Ärendet, med grannen som hade bin i sin trädgård, vandrade sedan genom alla instanser men avgjordes slutligen 1979 i kammarrätten som förklarade i sin dom:
”att det inte är klarlagt att den bihållning som bedrivs är av sådan art att sanitär olägenhet föreligger. Domen fick i fortsättningen betydelse för biodling i tätort.
I samband med årsmötet 1975, som hölls på pensionärshemmet på Källvägen den 17 november, firades föreningens 65 år. Den mångårige ordföranden Harry Paulander bjöd till dukat bord och
hälsade representanter från Hallands biodlardistrikt samt Södra Hallands Biförening särskilt välkomna. Vid samma årsmöte invaldes Egon Larsson, Harplinge, in som styrelseledamot. Han blev
långt senare föreningens hedersmedlem.
Av 1978 års mötesprotokoll framgår att bitillsyningsmännen kontrollerat över 400 samhällen inklusive tre ”vildsamhällen”. Vid samma tillfälle fästes riksförbundets guldnålar på Folke Anderssons
och Julius Wibergs kavajuppslag, ”för arbete för binas bästa och föreningens fromma”. Året därpå väcktes frågan om en föreningsbigård. Frågan bordlades vid detta tillfälle.
Plönninge Lantmannaskola upplät i början av 1980-talet ett område åt föreningen, som placerade två samhällen som ett led i undervisningen av skolans elever.
Av 1980 års verksamhetsberättelse framgår att drottningodlingen givit gott resultat. Hugo Mårtensson valdes till ordförande efter Harry Paulander som undanbett sig omval.
Den 15 maj 1981 firade föreningen sina 70 år på Harplinge värdshus. Samma år lottades det ut den första Buchfastdrottningen. Sedan dess har denna ras varit helt dominerande bland medlemmarna.
Det har visat sig att rasen är svärmtrög, flitig i insamlandet av nektar, övervintrar väl och foglig vid skötseln. Den största redovisade honungsmängden var 1983, då genomsnittet för medlemmarnas honung per samhälle var 51,5 kg. Samma år föreslogs återigen att en föreningsbigård borde komma
till stånd men frågan bordlades återigen.
Under 1980-talet erhöll följande medlemmar riksförbundets guldnål för gagnerikt och långvarigt arbete för binäringens fromma: Osvald Bjärnklint, Harry Paulander, Jean Nilsson och Tage Nilsson.
För att sprida intresset för biskötsel besökte Egon Larsson eleverna på Lyngåkraskolan, samt inbjöd skolklassen till hans bigård iTimmersjö.
1988 hade ett skadedjur intagit Sverige från sydost – Varroa – en sorts kvalster, som om det inte bekämpades kunde förinta samhället. Medlemmarna informerades vid ett sommarmöte.
Vid årsmötet 1989 valdes Egon Larsson till ordförande. Bigårdsträffarna hölls nu på föreningsbigården i PIönninge och vid varje träff informerades hur biägarna skulle begränsa
yngelrötan. Föreningen var delaktig i”Honungens dag” vid Föreningsbanken 1991, samt deltog i
”Hallands Jul” på Plönninge. Är 1992 rapporterades att honungsmängden per samhälle var inte mindre än 49,2 kg.
Den första maj 1993 hade det första varroakvalstret identifierats i Östra Karup. Redan fyra år senare var hela vårt medlemsområde nedsmittat av varroan. Efter försök och forskning så fick
medlemmarna information från riksförbundet om olika alternativ för att bekämpa den. Så småningom kunde biägarna begränsa skadorna av varroan med en större arbetsinsats; med
bortskärning av drönaramar under försommaren och med oxalsyrebehandling på senhösten då all yngel lämnat cellerna. En studiecirkel genomfördes med rubriken ”Varroakvalstrets bekämpning”, vilket fick genomslag bland medlemmarna.
Sven-Olov Lindgren tillträdde som ordförande 1994. 1995 konstaterades återigen yngelröta i en bigård i Vapnö och en i Holm. Vaksamheten var nu på topp bland biägarna. Den 22 maj l997
berättade och visade Lars Blomqvist i Särdal om hur bekämpningen/ begränsningen av varroakvalstret skulle fortgå. Även ett stort antal medlemmar från Getinge Slöinge Biförening deltog.
Medlemsantalet var stabilt med 40 – 50 aktiva medlemmar.
År 2000 placerades två bisamhällen på Hemhygdsgården, men då dessa blev utsatta för stenkastning så återflyttades de till Plönninge. Den 8 januari 2005 orsakade stormen ”Gudrun” stora skador på byggnader och i skogar. Taket på föreningens lilla byggnad flyttades i delar något hundratals meter.
År 2006 följde två elever från Sannarpsgymnasiet biåret som ett eget projekt, vilket redovisades inför skolans lärare och elever med Göte Johansson som sakkunnig bedömare.
Från och med årsstämman 2007 omfattade medlemsområdet även Getinge och Slöinge, då den föreningen upphört, varvid medlemsantalet ökade till 54 med bibehållet föreningsnamn ”Harplinge Bivänner”. Samma år inköptes de första polystyrengjutna kuporna tillföreningsbigården.
2011, ett hundra år efter föreningens bildande, samlades medlemmarna till samkväm i Ratichallen under Bertil Ericssons, i L:a Skee, ordförandeskap. Vid detta tillfälle överlämnade hedersmedlemmen Egon Larsson, i gåva till föreningen, en doktorsavhandling i biskötsel av professorÅke Hansson.
lnnevarande år – 2015 – är medlemsavgiften 475 kr, varav lokalavdelningen får 40 kr, distriktet 50 kr
och resten går över till Sveriges Biodlares Riksförbund. Medlemmarna får den ca 35-sidiga Bitidningen med 10 nummer årligen, vilken är uppskattad som lärobok och information om blommor och bin. Lars-Anders Ohlsson, Harplinge, valdes till ordförande.
Vid bläddrandet bland protokoll och årsberättelser förekommer en mångfald av titlar, som i gången tid bedömdes på ett annat sätt än idag. De var hobbybiägare alla. Numera har föreningen några
yrkesbiodlare som har 80 – 120 samhällen. Ofta flyttas – vandras – dessa från vårblomning till rapsfälten och mot eftersommaren till ljungblomning. Titulaturer som nämns: folkskollärare,
författare, lantbrukare, godsägare, gästgivare, lantarbetare, murare, brevbärare, militärer, poliser, socionomer och möjligen några fler titlar som inte angivits. Det var inte troligt att dessa biägare hade bina som försörjning, möjligen som ett tillskott av en nyttig maträtt och inte minst en intressant hobby, vilket det är fortfarande.
Den största samhällsnyttan är utan tvekan pollineringen av alla våra blommande växter. I andra hand kommer honungen som ett livskraftigt och gott tillskott i vår föda och sist kan det påverka
livslängden för några gubbar och gummor.
Göte Johansson 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *